MED OMVÄND OPTIK om "Dawid Merit", invigningstal på Millesgården av Lars O Ericsson:
Vem, förutom Dawid, skulle ha kommit på idén att göra konst av några små, till synes helt vanliga, obetydliga godisbitar? Och dessutom, genom att göra dem megastora, förvandla oss betraktare till lilleputtar. Dawid låter det lilla och betydelselösa bli stort och märkvärdigt, samtidigt låter han oss, som gärna vill se oss som både stora och märkvärdiga, hastigt krympa i storlek - likt Alice i Underlandet.
Ser vi noga efter så märker vi vidare att Dawid inte har valt de mest perfekta av godisbitar, utan tvärtom sådana som tycks behäftade med något fel. Röda, orange, gröna och gula, har dessa formgjutna bitar förstorats upp och förvandlats till monumentala kroppar, vars fel och brister antar oroande proportioner. Inte sällan befinner de sig på gränsen mellan abstrakt och figurativt, form och formlöshet, liksom anfrätta av någon osynligt verkande kraft. Och det är just deras brist på perfektion, deras defekter, som attraherar vår blick, men som ibland också gör dem märkbart oroande eller rentav hotfulla. Vore de felfria skulle de inte, misstänker jag, arrestera vårt seende som de gör. Den vita rymd som omger dessa kroppar är inte en negativ rymd, det är en rymd av aktiv tomhet.
Fotbollen har kallats den viktigaste bagatellen i världen. Men glömde man då inte godiset? Och viktiga bagateller, eller rättare sagt, vad som anses vara bagateller, har alltid befunnit sig i centrum för Dawids skapande: en liten radannons i en dagstidning, punkter och prickar, några flugor, gem, ett gäng rostiga spikar, trådhärvor, en bit av en papperspåse hittad på en trottoar i New York. Exemplen från de senaste trettio årens produktion är många.
En gång i tiden handlade konsten om de stora ögonblicken, om de stora händelserna och de stora gestalterna. Den moderna konsten övergav tidigt - eller reagerade häftigt - mot denna optik på det mänskliga. Men den moderna konsten har likväl fortsatt - fast i ett otal andra, inte lika uppenbara former - på denna väg. Big is better. Eller så sätts fokus de stora frågorna: världens lidande, svält, krig och elände. Allt detta och mer därtill, har intresserat de moderna konstnärerna - icke minst de som arbetat med fotografi. Men det finns ytterligare en annan optik och - om Dawid ursäktar - logik.
Enligt denna optik/logik är det ordinära extraordinärt. Det banala, triviala och vardagliga behöver inte rättfärdigas, de duger som de är. Framför allt duger de att göra betydande konst av. Detta är, som jag ser det, arvet efter James Joyce. Ingen visste egentligen före denne irländske förnyare av romankonsten vad det verkligt banala var. Joyce var den förste att skänka heroisk tyngd åt en människa utan vare sig någon egentlig storhet eller betydelse. Leopold Bloom i Odysseus är en helt vanlig människa, som till och med låter sitt träck och onanerar mitt framför våra läsarnäsor. Fast samtidigt, hur ovanlig, för att inte säga unik är han inte? Bloom är en människa skildrad med en 360-gradig optik.
Dawid förenar och blandar det andra hållit åtskilt. Han verkar mellan antipoder och över motsatser. Han närmar sig verkligheten på skrå, utan de konventionella kategoriernas förenklande uppdelningar. Han blandar bort korten, tar sig an det lilla för att närma sig det existentiella: döden, skrattet och erotiken. Han blottar sig genom att bära masker: allvarsmannens, Konstnärens (med stort K), men också gycklarens, skämtarens, självironikerns, gamängens, buspojkens, vitsarens, jokerns, ordlekarens (Mérit eller Merít?) och talmystikerns (i denna utställning 11 svartvita, 33 i färg, totalt 44 bilder). Ibland uppträder han som en fotografins Nacka Skoglund, serverar en fotografisk macka med en elegant klackspark. Dawid kortsluter själens ytterligheter, iscensätter sig själv - låt vara indirekt och bakom förklädnader - som ett uttryck för en grundläggande tillbakadragenhet, en ovilja att synas.
Dawid avkläder tingen det vi vant oss vid att respektera och beundra dem för, letar i papperskorgarna, på gatan och i den egna byxfickan. Samtidigt kräver han att vi skall ägna dessa ting, också de obetydligaste bland dem, uppmärksamhet. Han föredrar det enkla och av oss andra förbisedda. Hans ting ter sig avklädda, fast samtidigt ofta iklädda, ett inte alltför lättillgängligt fotografiskt språk. Vi måste anstränga oss en smula om vi vill få ut något mer av Dawids bilder än deras yta; och, vilket är det svåraste av allt, vi måste också kunna ifrågasätta oss själva, vår till synes självklara ordning och våra nedärvda hierarkier.
Men just bristen på pretentioner har, i Dawids fall, inte sällan framkallat anklagelser för att vara pretentiös. Han kräver att vi anlägger hans sätt att se. Han är därmed inte helt lätt att älska, som konstnär alltså, ("Ingen älskar mig" hette för övrigt redan hans första utställning). Men icke desto mindre vill han förföra och erövra oss. Ecce Dawid! Ingen tvekan om den saken. Han bjuder oss visserligen inte öppna famnen, men han håller alltid dörren öppen. Jag tror att han skulle hålla med den James Joyce som sa: "Gör inte en hjälte av mig. Jag är helt enkelt en medelmänniska". Icke desto mindre: Som fotograf är Dawid ett "lejon" (åtskilliga är de fotografiska konventioner han slitit i stycken), men han ryter inte. Han tvingar oss istället att lyssna genom att sänka rösten.
Dawids verk erbjuder oss, bland mycket annat, ingenting mindre än en ny föreställning om storhet. En storhet som varken söker glänsa eller förhäva sig, utan som manifesterar sig bland skavanker, skräp och banaliteter, som låter oss upptäcka det fascinerande och vackra via det banala och tilltufsade. I detta ligger måhända också en moral gömd någonstans. Men moralen lämnar jag denna gång därhän.
Låt mig istället avsluta med att citera Ola Billgren, som i en text om Dawid - som Ola, med sina djupa insikter i fotografin, satte mycket högt. Så här skrev Ola 1987:
"För att slippa vara gisslan hos en vanmäktig sanningslidelse, driver Dawid med sig själv. Och denna humor är något djupt allvarligt: den vänder på skälet för att tycka illa om fotografier"
Lars O Ericsson