MED OMVĂND OPTIK om "Dawid Merit", invigningstal pĂ„ MillesgĂ„rden av Lars O Ericsson:
Vem, förutom Dawid, skulle ha kommit pÄ idén att göra konst av nÄgra smÄ, till synes helt vanliga, obetydliga godisbitar? Och dessutom, genom att göra dem megastora, förvandla oss betraktare till lilleputtar. Dawid lÄter det lilla och betydelselösa bli stort och mÀrkvÀrdigt, samtidigt lÄter han oss, som gÀrna vill se oss som bÄde stora och mÀrkvÀrdiga, hastigt krympa i storlek - likt Alice i Underlandet.
Ser vi noga efter sÄ mÀrker vi vidare att Dawid inte har valt de mest perfekta av godisbitar, utan tvÀrtom sÄdana som tycks behÀftade med nÄgot fel. Röda, orange, gröna och gula, har dessa formgjutna bitar förstorats upp och förvandlats till monumentala kroppar, vars fel och brister antar oroande proportioner. Inte sÀllan befinner de sig pÄ grÀnsen mellan abstrakt och figurativt, form och formlöshet, liksom anfrÀtta av nÄgon osynligt verkande kraft. Och det Àr just deras brist pÄ perfektion, deras defekter, som attraherar vÄr blick, men som ibland ocksÄ gör dem mÀrkbart oroande eller rentav hotfulla. Vore de felfria skulle de inte, misstÀnker jag, arrestera vÄrt seende som de gör. Den vita rymd som omger dessa kroppar Àr inte en negativ rymd, det Àr en rymd av aktiv tomhet.
Fotbollen har kallats den viktigaste bagatellen i vÀrlden. Men glömde man dÄ inte godiset? Och viktiga bagateller, eller rÀttare sagt, vad som anses vara bagateller, har alltid befunnit sig i centrum för Dawids skapande: en liten radannons i en dagstidning, punkter och prickar, nÄgra flugor, gem, ett gÀng rostiga spikar, trÄdhÀrvor, en bit av en papperspÄse hittad pÄ en trottoar i New York. Exemplen frÄn de senaste trettio Ärens produktion Àr mÄnga.
En gÄng i tiden handlade konsten om de stora ögonblicken, om de stora hÀndelserna och de stora gestalterna. Den moderna konsten övergav tidigt - eller reagerade hÀftigt - mot denna optik pÄ det mÀnskliga. Men den moderna konsten har likvÀl fortsatt - fast i ett otal andra, inte lika uppenbara former - pÄ denna vÀg. Big is better. Eller sÄ sÀtts fokus de stora frÄgorna: vÀrldens lidande, svÀlt, krig och elÀnde. Allt detta och mer dÀrtill, har intresserat de moderna konstnÀrerna - icke minst de som arbetat med fotografi. Men det finns ytterligare en annan optik och - om Dawid ursÀktar - logik.
Enligt denna optik/logik Àr det ordinÀra extraordinÀrt. Det banala, triviala och vardagliga behöver inte rÀttfÀrdigas, de duger som de Àr. Framför allt duger de att göra betydande konst av. Detta Àr, som jag ser det, arvet efter James Joyce. Ingen visste egentligen före denne irlÀndske förnyare av romankonsten vad det verkligt banala var. Joyce var den förste att skÀnka heroisk tyngd Ät en mÀnniska utan vare sig nÄgon egentlig storhet eller betydelse. Leopold Bloom i Odysseus Àr en helt vanlig mÀnniska, som till och med lÄter sitt trÀck och onanerar mitt framför vÄra lÀsarnÀsor. Fast samtidigt, hur ovanlig, för att inte sÀga unik Àr han inte? Bloom Àr en mÀnniska skildrad med en 360-gradig optik.
Dawid förenar och blandar det andra hĂ„llit Ă„tskilt. Han verkar mellan antipoder och över motsatser. Han nĂ€rmar sig verkligheten pĂ„ skrĂ„, utan de konventionella kategoriernas förenklande uppdelningar. Han blandar bort korten, tar sig an det lilla för att nĂ€rma sig det existentiella: döden, skrattet och erotiken. Han blottar sig genom att bĂ€ra masker: allvarsmannens, KonstnĂ€rens (med stort K), men ocksĂ„ gycklarens, skĂ€mtarens, sjĂ€lvironikerns, gamĂ€ngens, buspojkens, vitsarens, jokerns, ordlekarens (MĂ©rit eller MerĂt?) och talmystikerns (i denna utstĂ€llning 11 svartvita, 33 i fĂ€rg, totalt 44 bilder). Ibland upptrĂ€der han som en fotografins Nacka Skoglund, serverar en fotografisk macka med en elegant klackspark. Dawid kortsluter sjĂ€lens ytterligheter, iscensĂ€tter sig sjĂ€lv - lĂ„t vara indirekt och bakom förklĂ€dnader - som ett uttryck för en grundlĂ€ggande tillbakadragenhet, en ovilja att synas.
Dawid avklÀder tingen det vi vant oss vid att respektera och beundra dem för, letar i papperskorgarna, pÄ gatan och i den egna byxfickan. Samtidigt krÀver han att vi skall Àgna dessa ting, ocksÄ de obetydligaste bland dem, uppmÀrksamhet. Han föredrar det enkla och av oss andra förbisedda. Hans ting ter sig avklÀdda, fast samtidigt ofta iklÀdda, ett inte alltför lÀttillgÀngligt fotografiskt sprÄk. Vi mÄste anstrÀnga oss en smula om vi vill fÄ ut nÄgot mer av Dawids bilder Àn deras yta; och, vilket Àr det svÄraste av allt, vi mÄste ocksÄ kunna ifrÄgasÀtta oss sjÀlva, vÄr till synes sjÀlvklara ordning och vÄra nedÀrvda hierarkier.
Men just bristen pÄ pretentioner har, i Dawids fall, inte sÀllan framkallat anklagelser för att vara pretentiös. Han krÀver att vi anlÀgger hans sÀtt att se. Han Àr dÀrmed inte helt lÀtt att Àlska, som konstnÀr alltsÄ, ("Ingen Àlskar mig" hette för övrigt redan hans första utstÀllning). Men icke desto mindre vill han förföra och erövra oss. Ecce Dawid! Ingen tvekan om den saken. Han bjuder oss visserligen inte öppna famnen, men han hÄller alltid dörren öppen. Jag tror att han skulle hÄlla med den James Joyce som sa: "Gör inte en hjÀlte av mig. Jag Àr helt enkelt en medelmÀnniska". Icke desto mindre: Som fotograf Àr Dawid ett "lejon" (Ätskilliga Àr de fotografiska konventioner han slitit i stycken), men han ryter inte. Han tvingar oss istÀllet att lyssna genom att sÀnka rösten.
Dawids verk erbjuder oss, bland mycket annat, ingenting mindre Àn en ny förestÀllning om storhet. En storhet som varken söker glÀnsa eller förhÀva sig, utan som manifesterar sig bland skavanker, skrÀp och banaliteter, som lÄter oss upptÀcka det fascinerande och vackra via det banala och tilltufsade. I detta ligger mÄhÀnda ocksÄ en moral gömd nÄgonstans. Men moralen lÀmnar jag denna gÄng dÀrhÀn.
LÄt mig istÀllet avsluta med att citera Ola Billgren, som i en text om Dawid - som Ola, med sina djupa insikter i fotografin, satte mycket högt. SÄ hÀr skrev Ola 1987:
"För att slippa vara gisslan hos en vanmÀktig sanningslidelse, driver Dawid med sig sjÀlv. Och denna humor Àr nÄgot djupt allvarligt: den vÀnder pÄ skÀlet för att tycka illa om fotografier"
Lars O Ericsson